Jag ska inte bli långrandig. En Falk jobbar kort, effektivt och distinkt, det vet vi alla. Men Falkarna var inte bara ett fotbollslag, det var en familj, ett brödraskap med en dam som grädde på moset. Det som en gång började med en hög av cyklar på en tom grusplan mitt ute i Harg, växte och blev någonting större, mycket större.
Vad kommer vi då att minnas från dem skinande Falktiderna? Det är förstås en hel del men jag vill passa på att nämna några saker som jag tror etsats sig fast bland dem flesta.
Lithens utrusningar: För ett otränat öga kom det att se mycket läskigt och obehagligt ut, men för Falkarna helt fantastiskt. Likt ett X200 rusar en välbyggd vit man ut som om det gällde köttfärslimpa/livet. Om han tog bollen eller bara själva spelaren var det bara han som visste. Falkarna blev lika glada för båda.
Ulriks rökpauser: Rökpaus i alla ära, men Ulriks rökpauser är unika. Det som skiljer Ulriks rökpauser från alla andra är att han tar dem precis innan själva matchen. Lite som att torka sig innan man bajsar, ingen högre logik. Vi vet alla att Linn Flisell varje rökpaus gärna hade delat en cigg med Ulrik men jag tror aldrig hon vågade fråga.
Gabriels Pappa-roll: Gabriel fick mycket ansvar och pappersgöra, lite som en alltiallo. Denna position innebar även en del ekonomiska påfrestningar. Vi ska inte hålla undan med att Gabriel fick punga upp en hel del pengar under Falkarnas tid.
Johans skott: Under tiden som gick med Falkarna så utvecklade Johan Peterson en minst sagt magisk skotteknik. Den gick ut på att han sköt själva skottet i sin löpning, vilket gjorde det omöjligt att förutse när han skulle skjuta. Ännu mer lustigt var att skotten alltid satt i mål också, minst sagt fascinerande företeelse.
För att nämna några korta utan djupare analys: Simpas målsjuka, Ulriks rutin, Niklas stilmål, Viktors otroligt fantastiska bloggarförmåga, Johans icke fantastiska bloggarförmåga, Linns bra bortförklaringar, Niklas ork att kunna spela flertal olika matcher efter varandra, Nils benparader och mycket, mycket mer.
Vår sista match var mot Veteranerna, vilket vi kände skulle bli en historisk match. Den blev historik också men inte på rätt sätt. Det räckte inte hela vägen. Supportrar fanns på plats, fler än någonsin. Pressen var hård och nervositeten gnagde från tinningarna in mot hjärnstammen. Alla våra sinnen förtrollades av svettstanken i omklädningsrummen, allt var bäddat för den perfekta matchen. Men jag antar att rutin övervinner både färskhet, lagkänsla och vilja. Matchen mot Veteranerna blev bland dem tyngre förlusterna i Falkarnas historia. Men det fanns fortfarande glädje och hopp. Eftersom Falkarna visste att de gjort sig hörda och lämnat stora djupa spår i hela Korpen arrangemanget, inte minst bland kansliet.
Nog om Veteran matchen. Jag hade istället tänkt lyfta fram en person som levt lite i skuggan av Falkarna, trots att han är en trogen medlem. Han har aldrig riktigt få kommit fram i rampljuset. Denna person är Arvid Nyholm. Nog om Arvid. Jag hade istället tänk att runda av och låta bilderna säga sitt. Falkarna bugar och bockar för Mikaela Steen som tagit och illustrerat alla förtjusande bilder. Falkarna tackar även sig själva för denna tid och för all godhet som den fört med sig. Ifall Falkarna kommer att delta utomhus återstår att se. Om det blir aktuellt så kommer bloggen självklart att hoppa igång igen och pumpa likt det Falkhjärta det alltid varit.
/ Viktor Einarsson just a Falk in the flock
Fler bilder finns att hämta på följande länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar